Själv är bäste dräng, INTE....
Sitter här alldeles ensam och tycker synd om mej själv litegrann. Grannarna verkar ha kul i alla fall, de verkar ha nån form av sexlek i badkaret;) Roligt att lyssna på, eller??? Ante är ju i Sthlm med jobbet och roar sej kungligt, men han kommer hem i morgonbitti, skönt:) Elin är med Josse i Luleå och Jessica jobbar på Rönnbäcks. Bara jag och pojkarna hemma, ibland är det skönt att vara själv men nu tycker jag bara att det är jobbigt! Jag behöver nån som får mej att tänka på annat än cancer och cellgift och DÖDEN. Det är så lätt att tankarna virrar iväg och då blir jag så ledsen och deppig! Sysselsättning är bra, har gått en promenad med pojkarna och tvättat lite och badat dem också. Pepsi har fått mjäll så jag använde Antes mjällschampo och sedan smorde jag in honom med olivolja, läste på nätet att det skulle vara bra. Men han blev ju inte så lite kladdig, hehe måste nog bada honom imorgon igen säkert. Jag har ju läst på ett cancerforum om kvinnor som använt ismössa under cellgiftsbehandling och faktiskt fått behålla håret! Även de som fått samma behandling som jag ska få:) Sagt och gjort så ringde jag till cytoavdelningen och sa att jag ville ha det och prova i alla fall. Men då sa muminsköterskan att de inte hade nån sån i Sunderbyn, vill du ha en sån frågade hon då, jaaa sa jag, då ska jag försöka låna en nånstans sa hon då. Jaha sa jag då, när får jag veta om det finns nån då, ja när du kommer på behandling på måndag svarade hon. Jag har funderat på det, tänk om de inte har fått låna nån till på måndag då!! Jag vägrar ta behandling då, jag vill i alla fall prova den där jäkla ismössan. Man ska tydligen först blöta håret i kallvatten och sedan ta på sej denna ismössa som håller någon minusgrad inuti, ha den en stund innan beh. och under beh. och ett tag efter. Det är säkert ingen angenäm upplevelse men vad gör man inte för att få behålla det lilla hår man lyckats få???? Jag hoppas hoppas hoppas att det ska funka:) Imorgon ska jag och Ante åka till Luleå och fixa lite presenter till mina älskade döttrar som fyller år den 3 juni. Elin, Jessica och Emmy var och sprang runt Svartbyträsket igårkväll, duktiga små idioter är de! Elin sprang inte riktigt hela vägen men ändå, starkt gjort att springa nästan hela vägen! Sen köpte de ingredienser och gjorde fruktsallad när de kom hem:) Gottaaa var det! Jessica kommer hit ikväll också efter jobbet, vi ska göra varma mackor tror jag, då slipper jag vara ensam för då är både Elin och hon hemma med mej.... Nu ska jag ge grabbarna mat och gå en sväng med dem och försöka få tiden att gå.
Ingen dödsdom än så länge:)
Besöket hos Nisse i går gick väl ganska bra får man ändå säga. Men som vanligt var han stressad och skulle iväg på nån konferens, det blev bara 20 min där. Det som gäller nu är taxotere och avastin med början i nästa vecka. Det som är "bra" med att få veckovis ist för var tredje vecka är att jag slipper alla kortisontabletter:) Då slipper jag bli uppsvullen och slipper svampinfektion i munnen och halsen som jag hade förra gången, man får vara glad för det lilla! Men håret ryker precis som förra gången, har kollat på nätet efter fina sjalar och sånt och har hittat en sida i England som hade jättefina:) Blir nog att beställa därifrån. Sen frågade jag hur min prognos ser ut men det ville han inte säga något om, han menar att det är så individuellt. Men han lät hoppfull i alla fall, och om farbror Nisse är hoppfull så är jag också det! Han pratade mycket om kvinnor i min ålder som fått samma behandling och har haft jättebra resultat, deras tumörer har minskat och nästan försvunnit, så det hoppas vi på nu. Ska göra en ny datortomografi om två månader och sedan träffa honom igen för en ny utvärdering. Jag fick också en annan sorts värktablett, ketogan, tydligen nån form av morfinpreparat. Jag tog det igår och gissa om det var skönt att inte ha ont:) Det finns medicin mot allt, tur är väl det. I dag har jag solat lite på balkongen, men snacka om hett alltså! Jessica kom hit på sin lunch och tvingade mej att schteka med henne i en timme, vi höll på att flyta bort! Elin föjde med en kompis hem efter skolan, Ante är och hämtar henne nu. Sen ska han och Henri fiska. Snart är det dags för dagens höjdpunkt: Biggest loser:) Jag vill också åka iväg på en ranch och bara träna hela dagarna och äta nyttigt! På tal om träning så var jag på promenad med grabbarna imorse, de höll på avlida av värmen, de flåsade från första steget, stackarna vad jag plågar dem. Nu ska jag gå och se vänner, heipa!
Nissebesök strax då!
Sitter här och väntar på att Ante ska komma hem så vi får åka till Sunderbyn, jippii, not... Ska på cyton först och spola porten och sen Nisse 13.40. Jag bävar och har ont i magen, det känns inte bra det här! Jag har bestämt att jag inte ska gråta, vad han än säger, brukar ju lyckas hålla mej faktiskt. Det känns så patetiskt om man skulle sitta där och böla inför främmande människor. Måste få mer dexofen utskrivet för nu får jag bara mer och mer ont i knöljäveln. Och den är STOR vill jag lova! Jag blir lite rädd när jag känner på den. Kan inte ligga på vänstra sidan när jag ska sova för då gör det nåt djävulskt ont. Sen kanske en perukremiss om jag nu ska ta denna behandling och en pattremiss också, behöver ett nytt bröst! Tänkte ev på en lockig peruk, det kanske ser lite naturligare ut, jaja vi får se. Usch hjärtat håller på slå ut ur bröstet på mej, är så nervös :( Skulle behövt nåt lugnande nu. Nåja jag skriver mer efter besöket hos domedagsprofeten!
Inte så mycket klokare...
Ja idag är det onsdag och farbror Nisse ringde i morse. Såklart ringde han inte i måndags som han hade LOVAT!!! Och inte igår heller! Men på morgonen idag kl 7.30 behagade han att ringa, ursäktade sej så mycket att han varit himla upptagen. Men han hade inget nytt att komma med, tyvärr, han föreslår fortfarande taxotere och avastin. Vecka 1: taxotere och avastin, vecka 2: taxotere, vecka 3: taxotere och avastin, vecka 4: vilovecka. Och jag frågade om operation inte var möjlig men det var uteslutet sa han för tumörerna sitter i en muskel och då skulle jag typ bli handikappad på ena sidan menade han. Strålning var inte heller ett alternativ, det skulle inte hjälpa alls. Och några andra cellgifter finns det inte som skulle kunna hjälpa mot just min cancer.... Tänkte bara på vad gör man om nu inte taxotere hjälper heller, om jag nu ska ta det. Då är det liksom kört då. Jag frågade också om vart det här leder, om min prognos osv, då sa han att han skulle boka ett möte med mej. Ett 40 minuters besök skulle jag få, och man brukar bara få 10 min med honom. Känns som att då får jag veta ungefär hur länge jag har kvar att leva, och det är ju det jag vill veta! Det är viktigt att veta det, så man vet hur man ska leva livet som är kvar. För tillfället har jag lite svårt att sova, dels för att jag har mera ont och dels att jag funderar mycket över framtiden. Har fått ta insomningstabletter flera dagar i rad, tur att jag har det i alla fall. Tänker mycket på ganska konstiga saker som om Ante och Elin kommer ha råd att bo kvar här eller om de måste flytta till en billigare lägenhet. Och att det kanske är bäst att vi gör det innan jag dör så att jag kan hjälpa till också. Och att jag måste visa Ante hur man betalar räkningar via internetbanken, koder och allt möjligt.... Kanske inte så viktiga saker men ändå! Nu blir det en lång väntan igen på att få komma till Nisse, den 19 maj är han i Sunderbyn nästa gång, denna eviga väntan är det som är allra jobbigast. Att inte veta.... Först ville han att jag skulle börja på en gång med behandlingen men jag vägrade och sa att jag ville träffa honom och få svar på mina frågor först. Han blev lite ställd men sa att han respekterade det. Nu ska jag försöka strutsa i 2 veckor och låtsas att jag är en helt vanlig frisk liten människa:)
Here I go again....
Ja då var man i bloggträsket igen. Konstigt att det är när nåt tråkigt, jobbigt, hemskt händer som man vill blogga! Eller förresten kanske det inte är så konstigt, det är väl då man behöver skriva av sej som mest kan jag tänka. Var ju och gjorde en datortomografi i onsdags och träffade onkologen Nisse i torsdags. När vi väl fick komma in så hade han inte fått resultatet från röntgen, grrrr. Alltså åkte vi dit helt i onödan. Det enda han konstaterade var att han tyckte det verkade som att en tumör blivit större, nähääää, som att jag inte märkt det själv då???? Jag har ju värsta knölen ovanför bröstet, inte nåt man missar precis. I alla fall så lovade han att ringa upp mej så fort han fått svaret, torsdag el fredag. Han ringde i torsdags och det var väl inga roliga ord att höra precis, en knöl har blivit dubbelt så stor sen förra dt:n i mars, från 16 mm till 32 mm, och en hade vuxit 5 mm. Han menade på att nu måste det sättas in någon annan behandling för xelodatabletterna har ju bevisligen inte fungerat alls:(
Det han vill att jag ska börja med är taxotere och avastin, men jag vill inte ha taxotere för då tappar jag håret igen också måste jag äta en MASSA kortison i samband med varje behandling. Jag fick ju taxotere när jag hade min första bröstcancer 2007 och mådde så dåligt av det, svamp i munnen av kortisonet och ont i hela kroppen och andfådd av minsta lilla, jag hatade verkligen det.... För att inte tala om tröttheten.
Jag hoppades så innerligt på att de här tabletterna, xeloda, skulle fungera för jag har inte haft några biverkningar alls av dem. I alla fall så skulle farbror Nisse fundera över helgen och ringa mej på måndag igen för att föreslå en behandling.
Jag känner att jag måste få veta hur min prognos ser ut för att jag ska kunna ta ställning till vilken behandling jag vill ha. Jag menar om jag bara vinner några månader med att ta taxotere igen så vettefan om det är värt det, bättre att få må bra den sista tiden och våga visa sej bland folk och kanske låtsas att allt är som vanligt. När man läser om överlevnaden hos kvinnor som haft flera återfall inom en kort tidsperiod så blir man allt annat än hoppfull.... 1-2 år för de flesta, från när diagnosen ställdes, alltså borde jag leva högst ett år till, om jag har tur vill säga.
Det är så underligt för jag mår sååå bra annars, har nog aldrig varit så vältränad som jag är nu, konditionsmässigt i alla fall, fet är jag fortfarande. Har precis börjat våga visa mej ute utan mössa så frisyren är på G:) Också kommer såna här besked och bara slår ner en till marken igen. Jag har ingen att prata med heller om alla mina tankar kring det här för Ante vägrar prata om det. Skulle väl kunna prata med Jessica men jag har inte berättat allt ännu för barnen. Det är nog jobbigt ändå för dem skulle jag tro! Det är som att Ante tror att det försvinner om man inte pratar om det, men nån gång kommer man till det läget att man måste, även om det är det sista man vill. Det går inte att strutsa hur länge som helst. På nåt vis känns det som att jag varit inställd på det här, även om man försökt tänka positivt så har jag alltid varit realist.
Nåja, jag återkommer i morgon med definitiva besked hoppas jag!
Hoppet är det sista som överger en människa:)
Det han vill att jag ska börja med är taxotere och avastin, men jag vill inte ha taxotere för då tappar jag håret igen också måste jag äta en MASSA kortison i samband med varje behandling. Jag fick ju taxotere när jag hade min första bröstcancer 2007 och mådde så dåligt av det, svamp i munnen av kortisonet och ont i hela kroppen och andfådd av minsta lilla, jag hatade verkligen det.... För att inte tala om tröttheten.
Jag hoppades så innerligt på att de här tabletterna, xeloda, skulle fungera för jag har inte haft några biverkningar alls av dem. I alla fall så skulle farbror Nisse fundera över helgen och ringa mej på måndag igen för att föreslå en behandling.
Jag känner att jag måste få veta hur min prognos ser ut för att jag ska kunna ta ställning till vilken behandling jag vill ha. Jag menar om jag bara vinner några månader med att ta taxotere igen så vettefan om det är värt det, bättre att få må bra den sista tiden och våga visa sej bland folk och kanske låtsas att allt är som vanligt. När man läser om överlevnaden hos kvinnor som haft flera återfall inom en kort tidsperiod så blir man allt annat än hoppfull.... 1-2 år för de flesta, från när diagnosen ställdes, alltså borde jag leva högst ett år till, om jag har tur vill säga.
Det är så underligt för jag mår sååå bra annars, har nog aldrig varit så vältränad som jag är nu, konditionsmässigt i alla fall, fet är jag fortfarande. Har precis börjat våga visa mej ute utan mössa så frisyren är på G:) Också kommer såna här besked och bara slår ner en till marken igen. Jag har ingen att prata med heller om alla mina tankar kring det här för Ante vägrar prata om det. Skulle väl kunna prata med Jessica men jag har inte berättat allt ännu för barnen. Det är nog jobbigt ändå för dem skulle jag tro! Det är som att Ante tror att det försvinner om man inte pratar om det, men nån gång kommer man till det läget att man måste, även om det är det sista man vill. Det går inte att strutsa hur länge som helst. På nåt vis känns det som att jag varit inställd på det här, även om man försökt tänka positivt så har jag alltid varit realist.
Nåja, jag återkommer i morgon med definitiva besked hoppas jag!
Hoppet är det sista som överger en människa:)
