Here I go again....
Ja då var man i bloggträsket igen. Konstigt att det är när nåt tråkigt, jobbigt, hemskt händer som man vill blogga! Eller förresten kanske det inte är så konstigt, det är väl då man behöver skriva av sej som mest kan jag tänka. Var ju och gjorde en datortomografi i onsdags och träffade onkologen Nisse i torsdags. När vi väl fick komma in så hade han inte fått resultatet från röntgen, grrrr. Alltså åkte vi dit helt i onödan. Det enda han konstaterade var att han tyckte det verkade som att en tumör blivit större, nähääää, som att jag inte märkt det själv då???? Jag har ju värsta knölen ovanför bröstet, inte nåt man missar precis. I alla fall så lovade han att ringa upp mej så fort han fått svaret, torsdag el fredag. Han ringde i torsdags och det var väl inga roliga ord att höra precis, en knöl har blivit dubbelt så stor sen förra dt:n i mars, från 16 mm till 32 mm, och en hade vuxit 5 mm. Han menade på att nu måste det sättas in någon annan behandling för xelodatabletterna har ju bevisligen inte fungerat alls:(
Det han vill att jag ska börja med är taxotere och avastin, men jag vill inte ha taxotere för då tappar jag håret igen också måste jag äta en MASSA kortison i samband med varje behandling. Jag fick ju taxotere när jag hade min första bröstcancer 2007 och mådde så dåligt av det, svamp i munnen av kortisonet och ont i hela kroppen och andfådd av minsta lilla, jag hatade verkligen det.... För att inte tala om tröttheten.
Jag hoppades så innerligt på att de här tabletterna, xeloda, skulle fungera för jag har inte haft några biverkningar alls av dem. I alla fall så skulle farbror Nisse fundera över helgen och ringa mej på måndag igen för att föreslå en behandling.
Jag känner att jag måste få veta hur min prognos ser ut för att jag ska kunna ta ställning till vilken behandling jag vill ha. Jag menar om jag bara vinner några månader med att ta taxotere igen så vettefan om det är värt det, bättre att få må bra den sista tiden och våga visa sej bland folk och kanske låtsas att allt är som vanligt. När man läser om överlevnaden hos kvinnor som haft flera återfall inom en kort tidsperiod så blir man allt annat än hoppfull.... 1-2 år för de flesta, från när diagnosen ställdes, alltså borde jag leva högst ett år till, om jag har tur vill säga.
Det är så underligt för jag mår sååå bra annars, har nog aldrig varit så vältränad som jag är nu, konditionsmässigt i alla fall, fet är jag fortfarande. Har precis börjat våga visa mej ute utan mössa så frisyren är på G:) Också kommer såna här besked och bara slår ner en till marken igen. Jag har ingen att prata med heller om alla mina tankar kring det här för Ante vägrar prata om det. Skulle väl kunna prata med Jessica men jag har inte berättat allt ännu för barnen. Det är nog jobbigt ändå för dem skulle jag tro! Det är som att Ante tror att det försvinner om man inte pratar om det, men nån gång kommer man till det läget att man måste, även om det är det sista man vill. Det går inte att strutsa hur länge som helst. På nåt vis känns det som att jag varit inställd på det här, även om man försökt tänka positivt så har jag alltid varit realist.
Nåja, jag återkommer i morgon med definitiva besked hoppas jag!
Hoppet är det sista som överger en människa:)
Det han vill att jag ska börja med är taxotere och avastin, men jag vill inte ha taxotere för då tappar jag håret igen också måste jag äta en MASSA kortison i samband med varje behandling. Jag fick ju taxotere när jag hade min första bröstcancer 2007 och mådde så dåligt av det, svamp i munnen av kortisonet och ont i hela kroppen och andfådd av minsta lilla, jag hatade verkligen det.... För att inte tala om tröttheten.
Jag hoppades så innerligt på att de här tabletterna, xeloda, skulle fungera för jag har inte haft några biverkningar alls av dem. I alla fall så skulle farbror Nisse fundera över helgen och ringa mej på måndag igen för att föreslå en behandling.
Jag känner att jag måste få veta hur min prognos ser ut för att jag ska kunna ta ställning till vilken behandling jag vill ha. Jag menar om jag bara vinner några månader med att ta taxotere igen så vettefan om det är värt det, bättre att få må bra den sista tiden och våga visa sej bland folk och kanske låtsas att allt är som vanligt. När man läser om överlevnaden hos kvinnor som haft flera återfall inom en kort tidsperiod så blir man allt annat än hoppfull.... 1-2 år för de flesta, från när diagnosen ställdes, alltså borde jag leva högst ett år till, om jag har tur vill säga.
Det är så underligt för jag mår sååå bra annars, har nog aldrig varit så vältränad som jag är nu, konditionsmässigt i alla fall, fet är jag fortfarande. Har precis börjat våga visa mej ute utan mössa så frisyren är på G:) Också kommer såna här besked och bara slår ner en till marken igen. Jag har ingen att prata med heller om alla mina tankar kring det här för Ante vägrar prata om det. Skulle väl kunna prata med Jessica men jag har inte berättat allt ännu för barnen. Det är nog jobbigt ändå för dem skulle jag tro! Det är som att Ante tror att det försvinner om man inte pratar om det, men nån gång kommer man till det läget att man måste, även om det är det sista man vill. Det går inte att strutsa hur länge som helst. På nåt vis känns det som att jag varit inställd på det här, även om man försökt tänka positivt så har jag alltid varit realist.
Nåja, jag återkommer i morgon med definitiva besked hoppas jag!
Hoppet är det sista som överger en människa:)
Kommentarer
Trackback
